Stora, lilla tjejen

Nu har vår stora lilla tjej fyllt ett helt år. Kommer alla födelsedagar kännas så här mycket eller var det bara den första? Jag har varit mer uppspelt och glad inför hennes födelsedag än jag varit inför min egen på många, många år.

Fest hade vi i dagarna tre. Först ut på lördagen var släkten och sen hade vi två mindre barnkalas söndag och måndag. Tror Julie gillade alla dagarna, men roligast var nog när det fanns personer i hennes höjd att busa med.

Många fina, roliga paket fick hon. Tidningspapper är superkul att slita sönder men paketspapper förstod hon sig inte på. Försökte visa att det lät också, men inte. Snörena var lite kul. Prasselplasten inuti ett paket var kanon. Så roligt att hon gick iväg med det och glömde resten av presenterna.

Nu tar vi oss an ett nytt år. Antagligen kommer utvecklingen inte ske i samma rasande tempo nu, från nyfödd försvarslös till sprallig springande unge med stark vilja. Men viljan kommer nog bli starkare och vi kommer nog få en väldigt envis unge tror jag. Hon har ju att brås på. Men mest det kommande året ser jag fram emot att hon ska börja snacka.

En riktigt god kvällsmat

Kalle bad mig i förmiddags att baka chokladbollar. Varför han inte gör det själv? Det är för kladdigt. Men jag är inte den som är den. Så efter en långpromenad för att döva samvetet inför denna måltid så rullade jag ihop lite bollar.

Klassiska chokladbollar.

När jag ändå hade nästan allt framme för att baka muffins så slängde jag ihop några sådana också. Hade lite beslutsångerst inför vilken smak jag skulle ta. Men även här fick Kalle önska och då blev det klassiska citronmuffins. Lite tråkigt tycker jag och kokade smörkolafrosting och hällde ovanpå. Jävlar i min lilla låda så gott det blev!

Jag har börjat exprimentera lite med min bakning. Vågar lite mer. Så därför har jag inte exakt recept på dessa gudomliga muffins men ungefär såhär var det:

Muffins

100 g smör

2 dl mjölk

Skal av en halv citron

2 ägg

1 1/2 dl strösocker

1 tsk vaniljsocker (tog en stor tesked)

4 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

1 nypa salt

Sätt ugnen på 175 grader för stora muffins och 200 grader för små.

Smält smöret, tillsätt mjölk och rivet citronskal. Låt svalna medan du vispar ägg, socker och vaniljsocker pösigt. Rör ner vätskan.

Blanda de torra ingredienserna och vänd ner i smeten. Det ska vändas ihop snabbt men ändå försiktigt för att behålla luften i smeten. Att det är små mjölklumpar kvar gör inget.

Placera ut pappersformar i en muffinsplåt (eller använd dubbla formar, det gjorde jag) och fyll till 2/3 med smet. Grädda i mitten av ugnen cirka 20 minuter för stora och 12-15 minuter för små.

Jag glömde ta tid på mina men när de inte skakade längre av att Kalle och Julie studsade jämte ugnen testade jag med en sticka som kom ut helt torr. Alltså var de klara. Receptet tror jag kommer från nån bok av Leila Lindholm från början.

Frosting

Detta är ännu mer spännande att återge recept på. I boken "Muffins" finns originalet men jag försökte halvera det receptet. Även matematikern Kalle hade vissa svårigheter att säga exakt hur mycket hälften av 3/4 dl är, men vi gör ett försök.

25 g smör

knappt 1/2 dl muscovadosocker

2 msk grädde

1 1/2 dl florsocker

knappt 1/2 tsk vaniljsocker

någon droppe vatten i nödfall

Smält smör i en kastrull. Slå på muscovadosockret och rör om tills sockret löst sig.

Låt blandningen puttra under omrörning i två minuter. Tillsätt grädden och rör i ytterligare två minuter.

När såsen tjocknat, ta av från värmen och låt svalna under omrörning i några minuter.

Vispa i florsocker och vaniljsocker. Här blev mitt bara en konstig massa så jag tillsatte några droppar vatten. Då blev det ganska rinnigt men det löste jag med lite extra florsocker. Sen stelnar frostingen när den väl är på muffinsen så att det är lite rinnig gör inget.

Bred på muffinsen. Njut.

Upptäckte fler "missar" nu när jag skrev av recpetet. Det skulle vara osaltat smör. Nja det hade inte jag. Och man skulle sikta florsockret. Äsch sånt är överkurs. Det blev bra ändå!

Citronmuffins med smörkolafrosting. En sån här kvällsmat blir i alla fall jag lycklig av!

Utflykter i försommartid

Nu har potatisarna kommit i jorden. Eftersom Kalle var sjuk när trädgårdslanden skulle luckras upp lovade han att göra hela potatislandet. Knappt en meter (av femton) grävde han sen fick jag göra resten. Förkyld och ont i ryggen sa han, lat och vek sa jag. Sen gick han in och ställde sig vid spisen. Där han hör hemma.

Lite skillnad på jorden framför mig där det är grävt och bakom mig där jag ska gräva.

Dagen efter flydde Kalle till Växjö och min far och jag hjälptes åt att sätta ner dessa underbara potatisknölar i jorden medan Julie tog en lur.

Nästa helg ska fler rotfrukter och grönsaker ner i marken. Vi tar lite i taget så vi inte överanstränger oss. Undrar om Kalle är förkyld då också?

Nu befinner vi oss i ett soligt Ludvika hemma hos Kalles mormor och morfar. Känns nästan som sommar. Morfar Olle klippte gräset igår och Julie tittade storögt på.

Gräsklippning är spännande

Sen upptäckte hon gullvivorna som växer lite varstans här och började plocka dem. Slet av själva blomman rättare sagt. Åh vad jag längtar tills hon kommer in med en bukett och ger mig. Även om blommorna saknar skaft och knappt går att sätta i vas.

Fina blommor. Plocka lite bara.

Igår plockade mormor Anita fram ett luffaschack med massa smådelar. Verkade vara en dålig idé för jag trodde alla bitar skulle provsmakas men inte en enda hamnade i Julies mun. Börjar kanske förstå att man inte måste smaka på allt?

Anita bygger torn som Julie river ner.

Ett collage från besöket hos Kalles gammelmormor idag. Fem generationer.

Ett trädgårdsland, flera trädgårdsländer?

Nu är vi som bekant hemma i Skrikebo. Det har varit en hel del att göra. Packa upp, tvätta, städa. Träffa vänner som vi saknat i två månader. En del har vi fortfarande inte hunnit träffa men hoppas det blir snart. 

Det har ju blivit vår vilket är så härligt! Nästan så man kan kalla det försommar vissa dagar.  

Förra årets löjtnantshjärta har tittat upp. I ren glädje över att den inte var död köpte vi två till. Kommer få en minihäck av små rosa hjärtan.

Vi vill kunna skörda våra egna grönsaker, sallader och kryddor så nu är det en hel del som ska göras i trädgårdslanden. I fredags köpte vi barkmull som tydligen ska vara så bra för jorden. I höstas fyllde vi på med massa koskit och ett tjock täcke med löv och gräsklipp som har fått gotta sig över vintern. I helgen har jag roat mig med att vända runt jorden med en grep för att blanda runt allt det gotta och få det fluffigt. 

Det dök upp massa daggmaskar när jag grävde vilket måste vara ett tecken på att jorden är fin. Det får vi svar på om ett par veckor då det förhoppningsvis börjar växa så in i norden. 

I lördags satt jag ner örterna som vi köpte. Eftersom vi inte haft möjlighet att förkultivera kör vi på varianten med färdiga småplantor i år. Chokladmynta och vildvitlök är de mest spännande vi satsar på, annars är det gamla trogna klassiker. Har förkultiverat tre olika sorters basilika inomhus. Hoppas de hinner ta sig till sommaren så vi kan sätta ut dem också.

Jag ser gelé, saft och tårtdekoration.

Nu har vi bara potatislandet kvar. Eftersom Kalle hittills inte rört spaden eller grepen tror jag han ska få göra det mesta där. Ja och så ska vi plantera en massa också. Men det tar vi en annan dag. 

Och i sommar ska allt ätas upp. Det är det bästa. 

Åtta veckor senare

På väg hem då. Direktkärra hade varit att föredra. Nu blir det tre timmar i Istanbul på vägen. Sådär kul.

Avslutade Hong Kong med en halvdag i Stanley, på södra delen av ön. Förvånansvärt skönt att slippa undan staden i den lilla byn som var Hong Kongs första stad och dit engelsmännen först kom.

Jullan fick jobb på den något ruffiga men väldigt charmiga puben Smugglers Inn och följer inte med hem.

På Pickled Pelican/Café de Paris satte vi också till lunch i oss en av de bättre måltiderna under resan - sniglar till förrätt, äppeltarte till efterrätt och däremellan en mycket fin sirloinstek med potatispuré, portvinssås och vitlöksstekta haricorte verts.

Vi har käkat en jäkla massa gott på vägen genom sydöstra Asien. Stor del av nöjet enligt mig. Maten, taxiresorna och hotellen.

Kan vi rekommendera att ge sig ut och resa med en sju månader gammal bebis då? Ja, det är klart ni ska. Det är naturligtvis betydligt lättare många gånger att stanna hemma (eller i alla fall stanna på ett ställe och inte bo på 10 olika hotell). Men vi kommer minnas de här åtta veckorna betydligt bättre och kunna leva på de betydligt längre än om vi bara suttit hemma i huset i skogen.

Och även om det funnits stunder när man önskat att man vore hemma - när Julie blev magsjuk och kaskadspydde på planet ner, när hon fick vad vi tror var, vi vet fortfarande inte men får väl kolla upp det här, vattkoppor, eller när vi fick köpa nya flygbiljetter för en massa pengar, så har ändå den allra mesta tiden varit fantastisk. Och inte minst lärorik.

Vi har gjort, sett och upplevt en massa saker vi aldrig kommer glömma och vi har haft med oss världens snällaste, lugnaste och gladaste bebis som fått så mycket uppmärksamhet att hon antagligen kommer bli tokig ute i skogen.

Jag vet naturligtvis att hon inte kommer minnas ett dyft av det här när hon blir äldre men jag hoppas och tror verkligen att den här resan kommer sätta sina spår i henne ändå. Framförallt att hon fortsätter vara lika öppen och glad inför nya möten med människor. Och hundar och katter.

Och jag hoppas att hon kommer tycka om att titta igenom fotoalbumen och återupptäcka sin första långresa. Dessutom hoppas jag att vi kommer ha möjlighet att göra om det, med en Julie som är mer delaktig i allt som hör resandet till och som kan ta in alla intryck ännu mer.

Och eftersom jag fortfarande inte kommer överens med nya Blogger så kommer bildtexterna här:

1. Huvudrätten på Pickled Pelican/Café de Paris.

2. Jullan bakom baren på sitt nya jobb på Old Smugglers Inn.

3. Streets of Hong Kong.

4. Hong Kong by night.